.

Ångesten kommer sakta krypandes, jag vill inte, jag vill inte må såhär. Vill inte ha klumpen i halsen som knappt får mig att andas. Vill inte känna denna starka saknad efter dig. Det gör så förbannat ont i mig att tänka på dig. Jag försöker få mina tankar på annat, men det går inte. Du vill inte försvinna från min hjärna. Hur jag än gör så lyckas jag inte. Varför? Varför ska detta vara så jävla svårt? Varför ska man tänka på alla fina stunder? Alla underbara stunder tillsammans?
Jag minns när vi träffades, minns våran första natt ihop, våran första kyss. Du har etsat dig fast i mig...